Att åka tåg

Att åka tåg är ganska trist, inte jättetrist utan lagom trist. Jag tycker nästan att man skulle kunna kalla det mysigt stundvis. Man kan förgylla sin tågresa med en god bok, en svettig smörgås från Pressbyrån eller varför inte en alldeles för dyr tidning.
Men nu till min resa… Jag har mot alla odds lyckats ta mig till tåget, vilket borde vara värt Nobelpriset vill jag lova. För vilken normal människa försöker ens sig på en tripp tillsammans med en jätteresväska, en stor bag och en gigantisk påse innehållandes julklappar? Nämnde jag den tunga ryggsäcken på ryggen också?

Ja ja, nu är jag i alla fall på tåget. Jag tar upp min dator och sätter på ett avsnitt av Sally. Mitt i en fantastiskt rolig scen där Sally garanterar en torggubbe att hon aldrig hånglat i biomörkret, märker jag det. En man står bakom mitt säte och tittar. Det känns oerhört otrevligt… Inte för att jag skäms över att jag kollar på ett avsnitt av Sally Santesson, utan för att det bara känns konstigt att de står någon bakom mig.
Får ni också för er konstiga saker ibland, som till exempel att mannen bakom mig i tåget skulle kunna vara en ”nedladdnings-kontrollant” som absolut misstänker att jag är en sådan där tjyv som laddar ner saker, eller att jag inte alls är tillåten att åka på fritidskort trots min ringa ålder? Sån är i alla fall jag… Jag får för mig både det ena och det andra.

Jag pausar Sally och slår upp ett word dokument. För jag vill inte att mannen där bakom ska roas av mitt nöje, Sally. Jag börjar skriva:
Att åka tåg.
Mannen går.
Puh…

Nu ska jag nog trycka på play igen, Sally ska få min uppmärksamhet, om nu bara batteriet i datorn håller… För var är strömmen i uttaget i tåget? Inte här i alla fall.

Tåget stannar i Stenungsund... Ljungskile, Uddevalla, Munkedal, Dingle, Hällenyland, Rabbalshede, Tanumshede…
Hällenyland vart i hundan ligger det?